Tankar

En vän till mig berättade en gång om en dröm hon hade om en kille. Hon sade att han i drömmen flyttade, varpå han kryssade av "projekt Åland". Tanken är då att denna person i drömmen skulle ha haft en mycket högre känsla av integritet än vad han annars kunde tros ha. Också att han då på ett sätt såg ner på andra, och gled igenom tillvaron med den distans som erbjuds om man ser faser i livet som sociala experiment.

Nu säger jag inte att Åland var som ett socialt experiment för mig, det är självklart en ganska stor del av mitt liv, jag har trots allt hittills tillbringat större delen av min ungdom här. Vad jag säger är dock att denna distans ändå inte är helt obefintlig. I alla fall inte nu, när flytten är imminent, det är klart att man har lite mer distans när man vet att man sätter sig o reser enkelresa ner till tjottahejti, än när man går i högstadiet och man inte riktigt greppar konceptet att man själv bestämmer över sitt eget öde.

Det är med en känsla av tomhet, och till och med med viss sorg som jag bläddrar igenom lite random bilder på facebook, och konstaterar att jag antagligen inte kommer träffa de flesta av dessa personer igen. Och av de jag ändå råkar träffa på i framtiden kommer jag knappast hälsa på alla, och ännu färre skulle hälsa tillbaka (vänner [ingen nämnd - ingen glömd] är självklart exkluderade från detta, er väntar jag mig träffa på ett antal gånger ännu!)

Det sociala samspelet, de sociala hierarkierna, den sociala finns-i-sjön-sjön - vad man nu vill kalla det. Den präglades av alla människor som ingick i det/dem/den - alla från den häftiga killen som spelat fotboll sedan han var ett embryo och sedan fortsatte i  sportklassen, till den ensamma snubben som aldrig passat in någonstans, men ändå verkade ganska intressant. Också sommarjobbsarbetsgivarna, lärarna, grannarna, alla. Alla fanns i ens huvud, på ett sätt eller ett annat. Man visste hur man skulle bete sig gentemot alla.

Jag har varit med om flytt tidigare, 3 gånger har jag lämnat alla mina vänner och sociala band efter mig, till förmån för att bo någon annanstans, och jag vet att sociala band inte följer med, såvida man inte upprätthåller dem, och det gör man inte, om man inte är väldigt mån om att hålla kontakten. Det är ganska hemskt. Självklart vill man hålla kontakten med dem som fanns i ens huvud 24/7 i ett x-antal år, men det är inte riktigt möjligt. Det är för mycket. Därför blir personer man ibland flyktigt hälsar på främlingar, och personer man sällan umgicks med personer man ibland flyktigt hälsar på. För att inte tala om dem som från början redan var främlingar.

Så även fast denna "projekt Åland"-dröm låter fiktiv, så är den egentligen väldigt real, för om man tänker efter, så är ingenting som det en gång var, och det kommer aldrig att bli som det en gång var, och därför renderas all "kunskap" om vem vem är värdelös. Och den distansen som erbjuds vid den insikten gör att man mer eller mindre kan se de enskilda faserna i ens liv som "sociala experiment". Det är på ett sätt ledsamt, och på ett annat sätt ger det en en känsla av att man har friheten att vara den man vill vara - den man är, för det spelar inte någon roll vad någon tycker om en. Det ger en också den distans man kan behöva för att klara av att faktiskt upprätthålla de sociala kontakter - både nuvarande och förflutna - man i slutändan värderar och som faktiskt spelar någon roll.

Peace out!